Polisens attack efter att ha skjutit en flyende Hannes Westberg

”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Efter en halvtimmes letande hittar jag det gulnade exemplaret i en av bananlådorna i vår källare. Kvällspostens förstasida utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.

Den här helgen hålls ett tioårsjubileum med seminarier och möten med anledning av det som skulle gå till historien som Göteborgskravallerna. Början på den nu tioåriga ökenvandringen för vänstern vilken på ett internationellt plan också tvingades retirera efter nine eleven samma höst, då det efterföljande ”Kriget mot terrorismen” tog andan ur den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Jag var i Göteborg under protesterna liksom vid upptakten, polisbrutaliteten vid EU-toppmötet i Malmö i april samma år. Det är om de händelserna rubrikerna i det där numret av Kvällsposten handlade om.

 

”Ni får skylla er själva”

Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Discomusiken från lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner!” Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och barnens mamma beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag. Innan dess var det karnevalsstämning med blåsorkester, discomusik, gycklargrupper och jättelika papier-machéfigurer. Endast polisens enorma pådrag med hundar, rustningar, hästar och helikoptrar fläckar den skinande vårsolen.

Nu sitter fyraåringen tyst, sammanbiten och stirrar framför sig. Han är rädd. När grabbens bästis frågar varför polisen är så dum så blir jag ställd. Försöker undvika att svara. Senare den kvällen ritar fyraåringen en teckning. ”Dum polis tar snäll demonstrant.” Jag inser att han snappat upp en hel del av de vuxnas diskussioner under dagen, att han sett det som inträffat genom våra ögon för att på så sätt göra det där otäcka begripligt.

Telefonerna hemma hos oss gick varma den helgen. Klarade ni er? Vad hände? Frågetecknen hopade sig men medias rapportering gav minst sagt en oklar bild. Vad var sant och vad var falskt? Efter att polisen omgrupperat så att miljöpartister och familjer längst bak hamnade utanför sköldmuren stannade jag kvar på plats för att se vad som utspelar sig bakom sköldmuren och för att intervjua polis, demonstranter och åskådare. Redan samma dag framträdde för mig en ganska tydlig bild över hur och varför polisen med våld omhändertog runt 250 demonstranter.

 

”Vi skulle statuera exempel”

Någon nära discobilen, vid den autonoma vänsterns svartklädda del av tåget, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start. Eventuellt förekom där också någon smällare eller knallskott. En polishäst stegrade men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare omringar dock polisen den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.

Det fanns alltså ingen anledning av polisen, som uppträdde maskerade och utan synliga identifikationsnummer, att plötsligt ändra den tillståndsgivna marschvägen. Och fastän att en betydligt fientligare stämning rådde och ägg även hade kastats under en mindre demonstration på fredagskvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration var väl en betydligt intressantare övning med tanke på de massprotester som väntades till EU-toppmötet i Göteborg i juni.

Dessa misstankar skulle senare bekräftas. Under en rättegång mot en av de misshandlande polismännen säger han: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg.” Han berättade även att styrkan redan innan demonstrationens avmarsch, innan incidenten med brandsläckaren, mottagit order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor. Hans påståenden skulle också stärkas av polisens egen utredning.

 

”Polisen hade förberett en fälla”

Arbetarrörelsen och den unga aktivistvänstern stod till en början enade under den dramatiska händelseutveckling som nu tog vid. I demonstrationsledningen för Malmö mot EMU ingick bland annat Asylgruppen i Skåne och Transportarbetareförbundets avdelning 12. När polisen slog sin järnring runt den bakre delen valde man att sätta sig ner på gatan för att i solidaritet vänta. Demonstrationsledningen kritiserade efteråt också polisen i två skarpa uttalanden. ”Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen”.

Men under det massmediala tryck som rådde under våren började snart sprickor i enhetsfronten synas. Inför protesterna och forumen, vilka skulle locka femtio tusen personer till Göteborg, splittrades aktivisterna först i två, sedan i tre olika nätverk. In i det sista tvekade LO om de skulle delta i protesterna eller inte. Ideologiskt sett hade de inga problem med parollerna. Men till slut kom ett krystat besked från Wanja Lundby-Wedin, att LO av tradition inte demonstrerar! Det hindrade inte att det vimlade av medlemsrekryterare med röda vindjackor med LO:s logga i Göteborg under dessa dagar. Men även om alltså en bakdörr hölls öppen så skulle några lokala sossar slå spiken i kistan för det nyvaknade samarbetet mellan den gamla arbetarrörelsen och den unga antikapitalistiska globaliseringsrörelsen. Sista söndagen, efter att polisen startat de historiska kravallerna genom att oprovocerat attackera förläggningen vid Hvitfeldtska gymnasiet, misshandlat och skjutit skarpt, delade de inför mediernas kameror ut rosor till uniformerad polis, som tack för deras insatser. En symbolisk handling så vidrig att det än idag talas om den i aktivistkretsar.

Men även om den skarpa kritiken mot polisens insatser i Göteborg, delar av den senare framförd av den så kallade Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, är berättigad så var händelseförloppet i juni betydligt mer komplex än under den mindre upptakten i april. Men den där vapengömman längs demonstrationsvägen i Malmö då? Den där som enligt min gulnade tidning skulle användas för ”flera attentat mot EU-toppmötet” och i ”ett regelrätt krig mot poliserna”? Jag ringde polisen några dagar efteråt. Vapendepån hade aldrig existerat. Men mediebilden om den bidrog till den hätska stämning som ett par månader senare i Göteborg ledde till de värsta kravallerna i Sverige i modern tid, i vars rättsliga efterspel inga poliser eller ansvariga makthavare dömdes, som traumatiserade tusentals medborgare och som mer eller mindre tystade en ung radikal generation.

Så här står vi nu. Tio år utan rättvisa. Tio år med en förlamad vänster. Men tio år är ju i historiens ljus bara en grisblinkning och vår klimat- och finanskrisande tid behöver mer än någonsin våra idéer om just rättvisa. Även om vår samhälleliga räckvidd beskars kraftigt och vindarna vände, givetvis av fler orsaker än kravaller och repression, är det trots allt precis som vi sjöng nu på första maj 2011: Vi står som träd med djupa, djupa rötter. Det kommer bli vår igen.

Publicerad i VK den 2/6-2011

Mer om Göteborgskravallerna: SR, AlltröttAlltidrätt, Svensson, ETC1, ETC2, GP1, GP2, GP3, Smp, Flamman, Fria.nu, DN1, DN2, DN3, DN4, Svd1, Svd2, Svd3, Svd 4, Svd5,  BT, jonassjosted.se, AB, HD