Inte heller Liv Thelin Bergmark, fem månader, fick lämna polisens järnring

På lördag hålls ett 10 års jubileum om polisbrutaliteten vid Ekofinmötet i Malmö 2001, upptakten till Göteborgskravallerna i juni samma år. Här en text jag skrev då till nättidningen Yelah om upplevelserna.

UR ARKIVET. Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Discomusiken från lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner”.

Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och min sambo beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag. Intill dess var det karnevalsstämning med blåsorkester, discomusik, gycklargrupper och jättelika papier-machéfigurer. Endast polisens enorma pådrag med hundar, rustningar, hästar och helikoptrar fläckar den skinande solen. Nu sitter fyraåringen tyst, sammanbiten och stirrar framför sig. Han är rädd.

Lördagens polisingripande vid demonstrationen mot EMU i Malmö har upprört många. Telefonerna har gått varma här hemma i helgen. Klarade ni er? Vad hände? Frågorna är många och medias rapportering har minst sagt givit en oklar bild. Vad är sant och vad är falskt? Efter att sköldmuren omgrupperats så att miljöpartister och familjer längst bak hamnade utanför sköldmuren stannar jag kvar på plats för att se vad som utspelar sig bakom sköldmuren och för att intervjua polis, demonstranter och åskådare. En på flera punkter samstämmig bild framträder faktiskt.

Någon nära discobilen, där den autonoma vänsterns block i demonstrationståget fanns, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start, eventuell fanns där också smällare eller knallskott. En polishäst blev nervös och dess ryttare ramlade av men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare omringar dock polisen den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.

Mycket talar för att polisen förberett denna attack sedan länge. Att man letade en orsak att få träna inför de massprotester som förväntas vid det avslutande EU-toppmötet i Göteborg i juni. Trots att polisen framställt det som motsatsen säger Tommy Lloyd i Linjebuss ledning till Yelah.net att bussarna, med vilka demonstranterna fördes till arresten, var bokade redan en vecka i förväg. Trots att demonstrationen var tillståndsgiven med bestämd marschväg så ändrade polisen vägen efter avgång. Trots tidigare kritik vid liknande tillfällen uppträdde polisen maskerade och utan synliga identifikationsnummer på hjälmarna. Trots att betydligt fientligare stämning rådde och fler ägg kastades under Öresundsaktionens mindre demonstration på fredagkvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration är ju en betydligt intressantare övning med tanke på de massdemonstrationer som kommer hållas i Göteborg.

Men det var inte bara förmodad övning som hägrade. Statsmakten har intresse av att splittra vänstern. Att utdefiniera den radikalare vänstern för att tysta den antikapitalistiska kritik som gror i allt bredare folklager i landet och globalt. Demonstrationsledningen för Malmö mot EMU, där bland annat Asylgruppen i Skåne och Transpostarbetarförbundets avdelning 12 ingår, gick dock inte på denna propaganda som basunerats ut i media. När polisen slog sin järnring runt den bakre delen valde man att sätta sig ner på gatan för att i solidaritet vänta. Tyvärr gav demonstrationsledningen efter en timme vika för polisens hot om att upplösa hela demonstrationen. Men ingen var beredd på den polisiära attacken och det är svårt att hålla huvudet kallt även om man är väl förbered. Vidare har demonstrationsledningen i två uttalande skarpt kritiserat polisen. ” Detta kan inte tolkas annorlunda än att polisen hade förberett en fälla som syftade till att splittra demonstrationen”, skriver man bland annat.

Vänsterns och arbetarrörelsens olika delar måste föra dialog med varandra. Direkt och inte via media. Den i Malmö uppvisade solidariteten mellan olika vänsterorganisationer och sociala rörelser är mycket lovande. Men den ska vara ömsesidig. De som deltar i en demonstration måste också ha respekt för de som organiserar den. Tyvärr finns en tradition av att alltid maskera sig inom delar av den utomparlamentariska vänstern i Malmö. Något som är sällsynt på de flesta andra orter i Sverige. Det fanns dock ingen anledning för unga aktivister att maskera sig inför demonstrationen i lördags. Om inte förr så for maskerna av vid polisens omhändertagning. Inte heller ska demonstrationsledningar tyst åse ifall några personer riskerar kollektivets hälsa genom offensivt våld. Nu var dock de provokationer från demonstranter som förekom i lördags av allt att döma marginella. De handgemäng som uppstod vid polisens attack finns heller ingen anledning att moralisera över. Vänstern och arbetarrörelsen har givetvis rätt att försvara sig när statsmakten med våld försöker tysta kritiker av ett orättfärdigt samhällssystem.

Justitieminister Thomas Bodström säger sig vara upprörd efter att ha sett bilder på polismisshandeln men också att han ”har fortsatt fullt förtroende för polisväsendet”. Han håller flera dörrar öppna på vanligt politkermanér med andra ord. Snart stundar första maj och i bland annat Malmö planeras en gatufest, en så kallad Reclaim the Streets. Det är av yttersta vikt att vänsterns gräsrötter inte låter sig splittras. Upprepar polismakten sina övergrepp vid kommande demonstrationer måste radikala delar av arbetarrörelsen verka för generalstrejk med syfte att avsätta den ytterst ansvarige även om han råkar vara minister i en socialdemokratisk regering. ”An injury to one is an injury to all”, som den gamla fackliga parollen lyder.

Som förälder försöker jag vara noggrann med att inte pracka på barnen mina egna religiösa och poliska uppfattningar. Givetvis förklarar jag för den äldre vad alla dessa möten och demonstrationer han släpas med på ska vara bra för. Att vi vill ta från de rika och ge till de fattiga, typ. Demonstrationer kommer det dock i fortsättningen bli färre av för deras del. När fyraåringens bästis som också var med i lördags frågar varför polisen är så dum så blir jag ställd. Försöker undvika att svara. Senare på kvällen ritar fyraåringen en teckning. Dum polis tar snäll demonstrant. Jag inser att han snappat upp en hel del av de vuxnas diskussioner under dagen, att han sett det som inträffat genom våra ögon för att på så sätt göra det där otäcka begripligt. Och när han gått till sängs tar jag på nytt upp tråden, varför poliser är dumma. Försöker förklara att poliser är bra när dagisbarnen ska passera ett övergångsställe men att de jobbar för de rika och de rika inte vill att vi demonstrerar för att ta de deras pengar och ge till de fattiga. Det känns bra. Man ska inte ljuga för sina barn.