Mitt magasin Opulens publicerade i måndags en krönika som väckte stark kritik bland namnkunniga redaktörer och skribenter. Var det en bra publicering? Nej, säger jag som ansvarig utgivare lite efterklokt men vill också reda ut missförstånden i debatten samt understryka hur olika texten bemöttes av tidningens läsare och delar av Twittereliten.

”Påminn mig om att aldrig ta i den här tidskriften med tång.”

Det var så det började. Med en spydig tweet från Jens Liljestrand, Expressens biträdande kulturchef, om Opulens och apropå Melker Garays svavelosande drapa i förrgår. Sedan brakade det loss. På Twitter alltså. En hel del av er som läser detta har förmodligen, liksom de flesta svenskar, inget konto där och har därför gått miste om hela spektaklet.

Men innan jag kommenterar raseriet på Twitter backar vi bandet lite.

För en vecka sedan berättade jag för Melker Garay, som är Opulens ägare, att några som skrivit hos oss hört av sig med önskemål om att vi plockar bort deras artiklar från sajten. Detta för att de ska söka jobb. Jag hade som redaktör för nu insomnade internettidningen Yelah varit med om sådana förfrågningar tidigare men för Opulens är detta nytt. Det har förstås att göra med att magasinet växt och länkar till oss hamnat högre i Googles ranking.

En tidnings arkiv är dess historia och att stryka där är en form av historierevisionism. Sedan finns förstås alltid undantag. Man kanske mått dåligt, inte helt varit sig själv som det heter, när man skrev en text och då kan vi till exempel gömma den bakom betalväggen. Och skulle någon hotas till livet blir förstås situationen en helt annan om en strykning i arkivet vore till hjälp för skribenten. Men huvudprincipen är solklar. Opulens är ingen karriärcoach. Lagt kort ligger och om folk vill optimera sina googlesökningar för presumtiva arbetsköpare får de vända sig någon annanstans.

Till saken hör att dessa förfrågningar, säkert vanliga också hos många andra nätmedier, inte varit något konfliktfyllt för oss och givetvis skötts internt. Tills nu då. Någon dag senare ringde nämligen Garay och undrade om han skulle kunna skriva något om detta nya fenomen. Han var irriterad, det märktes, och inte undra på det. Han har lagt en ansenlig summa pengar på ett frifräsigt kulturprojekt, pengar som han förmodligen aldrig kommer få igen, och så vill folk klippa bort delar av bygget. ”Kör” sa jag, ”men håll det kort och nämn inga namn”. Vilket han heller inte gjorde.

Ja, det var hårda ord i den där korta krönikan. Invektiv jag själv knappast skulle använda i ett liknande sammanhang. En timme och tretton minuter efter att vi lagt upp Garays drapa publiceradeArbetet en kommentar av deras kulturredaktör Johannes Klenell med rubriken ”Så här kan vi inte ha det, Opulens”. Några tweets senare ringde tidningen Journalisten mig i egenskap av ansvarig utgivare, för en intervju som fick rubriken ”Krönikör om egna tidningens frilansar: ´Karriärskåta ynkryggar´”.

Det började balla ur…

Ingen av de som begärt att vi stryker i arkiven försörjer sig som frilans. Majoriteten av våra skribenter gör inte det. Men nu var det den vinkeln som gällde på Twitter.

Vissa menade att vi misstänkliggör alla, i dagsläget över 300, som skrivit. Hur man kunde uppfatta krönikans adressering på det viset går bortom all rimlig logik. Om säg en dagstidning, utan att avslöja namnet, berättar att en manlig skådespelare i Stockholm är pedofil betyder det ju inte att tidningen misstänkliggör alla manliga skådespelare i Stockholm. Nej, de där kullerbyttorna var antingen slarv vid tangentbordet, det går som bekant snabbt på Twitter, eller rent illasinnade läsningar riktade till de egna följarna.

Några få gick ännu längre och menade konspiratoriskt att krönikan var genomtänkt marknadsföring, för att ”sprida varumärket”. Den korta texten publicerades första dagen efter vårt sommaruppehåll. Vi skulle alltså haft veckor på oss att planera en premiärskandal. Ärligt talat. Ge mig en kvart och jag kan återkomma med fem spinn jag hellre skulle trott på än denna, en magsur utskällning av en handfull anonyma karriärister.

Låt mig nu klargöra några frågor som följer av denna publicering. För det första: Tycker jag den var bra?

Nej, texten var nog för svepande då den uppenbarligen gick att tolka på ett sätt som inte var intentionen. Dessutom var den skriven av vår ägare. Inget unikt med att en ägare skriver krönikor i sin egen tidning, Peter Hjörne gör det exempelvis i Göteborgs-Posten, men om ämnet handlar om publicistik så uppfattas det lätt som redaktionella formuleringar och ståndpunkter. Att vi vid Garays texter aldrig skriver ut att han är Opulens ägare, för att de flesta läsare nog inte känner till att en sådan sällan också har det publicistiska ansvaret, hjälpte inte denna gång.

Ber jag om ursäkt för publiceringen?

Absolut inte. Garay har rätt i sak. Tonläget får som sagt han stå för. Han menade att det var ett stilistiskt grepp som återspeglar det vulgära i att begära att vi manipulerar vår historik. Att en snabb avpublicering av krönikan hade varit bättre för varumärket må så vara. Men förutom att det med tanke på ämnet vore minst sagt pinsamt så låter vi inte någon Twitterelits snabba omdömen styra vår journalistiska verksamhet.

Jag och Melker lärde känna varandra som unga studenter då vi var med i den anarkistiska tidskriften Kaos. Våra vägar skildes, min mot fortsatt aktivism och journalistik, och hans mot entreprenörskap och företagsbyggande. Men så återknöt vi kontakten ett kvarts sekel senare, insåg att DIY-andan hela tiden funnits kvar hos oss båda och så föddes idén om Opulens. Att våra följare på Facebook, med något undantag, bara varit positiva till Garays näsknäpp mot karriärister i kulturvärlden visar tydligt krönikan gick att läsa ur ett annat maktperspektiv.

Så Opulens profilerar sig nu som magasinet som säger de jobbiga sanningarna om samhällseliten?

Nej, den dramaturgin får träskhögerns propagandasajter behålla. Opulens är visserligen ”frihetligt sinnad och motsätter sig alla auktoritära idéer”, som det står i den publicistiska plattformen, men vi riktar oss inte mot någon särskild målgrupp. Vårt huvudsakliga fokus är att stärka svensk kulturjournalistik med ett brett och oberoende magasin som förhoppningsvis kan intressera många.

Att Jens Liljestrand tycker att vår 2 208:e publicering, Garays krönika, är så pass tvivelaktig att han aldrig ska ta i oss ens med tång är höjden av ironi. Jag tvivlar nämligen på att han är lika ofördragsam mot den egna tidningens krönikörer eller nyhetssidor. För det är ju trots allt Expressen han jobbar på.

Nej, snarare är det ett gäng stenkast i glashuset och bjälkar i ögat som avslöjas av den nedåtsparkande tweeten.