Radion är ett förbisett medium. Tidningarnas tablåer är små jämfört med TV-kanalernas, krönikörerna skriver hellre om en blogg med några tusen läsare än en jätte som P3 och en ”radioprofil” blir oftast rikskändis först när han eller hon fått en programledarroll i TV. Men ändå. Under ett genomsnittligt dygn lyssnar närmare sex miljoner svenskar på radio i minst fem minuter.
I vintras gjorde de kommersiella radiostationerna ett drastiskt utspel för att försöka göra sig hörda i debatten. Och vad är mer talande för just det mediet än att tystna. I en timme höll de sin tysta protest mot att regeringen inte följt den statliga utredningens förslag att sänka deras avgifter.
Bloggen Stockholm enligt Ankersjö skriver att de kommersiella kanalerna årligen betalar miljontals kronor för att få sända. ”Till skillnad från statliga radion får de naturligtvis inga stöd. De konkurrerar däremot med statligt stödda Sveriges Radio och en tidningsbransch med presstöd. Ändå går man inte radion tillmötes.”
Men från statens sida är förstås frågan varför de ska gå den kommersiella ”radion tillmötes”.
Sedan 1993 har den kommersiella radion betalat två miljarder kronor i så kallad koncessionsavgift, rätten att få sända reklamradio. När frekvenserna skulle fördelas så hölls auktion, de som bjöd mest fick frekvensen. Bloggen En reserv påpekar att ”då var de tydligen värda så mycket. Jag kan förstå dem, skulle det vara billigare så kunde fler stationer startas. I alla fall så länge frekvenserna räcker till. Frågan då är vilka de nya kanalerna skulle vara och vad de skulle innehålla?”
En berättigad motfråga då det inte verkar finnas några andra motiv än att de kommersiella radiobolagen vill tjäna mer pengar och eventuellt starta fler stationer, samt digitala sändningar, med samma innehåll, samma gamla reklam- och topplisteskval.
Mycket vill ha mer och fan vill ha fler, som det gamla ordspråket lyder. Men Aftonbladet genomförde i samband med protesten en läsarundersökning och det visade sig att en majoritet inte alls saknat Adam och Gry, Fylking och de andra morgonprofilerna i kommersiella radion. ”Får gärna vara tysta för alltid”, löd kvällstidningens rubrik.
Även om få skulle kunna tänka sig att engagera sig för en hotad kommersiell radiokanal med nedläggning är det ändå lite tråkigt för mediet som sådant att protestaktionen i vintras ledde till så liten uppmärksamhet. När Sveriges Radio ändrar i sina tablåer brukar det i alla fall leda till missnöjesyttringar hos lyssnarskaran. Och statistiken visar att det finns ett litet hopp för oss som gärna ser ett ökat engagemang och större uppmärksamhet för radion. Sveriges Radio ökade ifjol sin räckvidd med 5 procent medan den kommersiella radion förlorat 3 procent. P1 har nu för första gången på 15 år över en miljon lyssnare.