Nyårsafton 1985 skrev jag, syrran, mamma och pappa var sitt brev om hur vi trodde att livet skulle gestalta sig för oss ”år två tusen”, som man ju sa då. Förseglade med stearin och med texten ”Får ej öppnas förrän år 2000” har dessa bruna kuvert följt med mina föräldrars många flyttlass längs norrlandskusten. Vid millennieskiftet hade de nått Umeå.
Efter mycket rotande bland flyttkartongerna hittade jag till sist kuverten denna nyårshelg. I mitt brev presenteras spådomarna i punktform. Det är snabba kast mellan det privata och det globala tillståndet även om jag med en tonårings osäkra självsäkerhet var mer försiktig med det förra än det senare. Men i bägge fallen var jag en obotlig optimist. ”Inget kärnvapenkrig kommer att ha inträffat” och det kommer finnas ”rymdplan som går mellan två punkter på jorden inom en timme eller mindre”. Vidare trodde jag att ”U-länderna kommer ha mycket bättre levnadsvillkor än nu” och att ”en semester till Australien inte är en ekonomisk omöjlighet för så många”. Brevet avslutas i en utopisk anda: ”Jag tror att pengar inte ger lika mycket makt som nuförtiden – Kort sagt: Jag tror vi har det bättre”.
Själv skulle jag givetvis möta det nya årtusendet som en stadgad man, lyckligt gift och med en fast anställning. Fast det i brevet inte står vilket slags yrke jag skulle ha så föreställde jag mig nog då, 1985, att jag vid mitt trettionde levnadsår hade påbörjat en politikerkarriär och till de ovanstående samhälleliga framgångarna var jag säkert själv en ideologiskt brinnande tillskyndare.
Visserligen har jag fått rätt i att ”socialdemokraterna fortfarande kommer att vara ett starkt riksdagsparti” och att Palme inte längre är partiledare, men i övrigt verkar mina spådomar inte slagit in i någon högre grad. Men brevets utopiska ton kan också läsas som en önskelista och som sådan avslöjar den kanske något om den tidsanda som rådde och de genomgripande förändringar i samhället som skett under de år som förflutit.
TV visade en gång en dokumentär där några ungdomar i tidiga tonåren fick frågan om vad de tror att de kommer att ”bli” som vuxna. ”Arbetslös” svarade en av ungdomarna från betongförorten Rosengård i Malmö. ”Kriminell” sa en av hans kompisar med en ironisk grimas. När den försvunnit från hans fjuniga ansikte ändrade han sig och funderade lite försiktigt om ”man kanske kan bli taxichaufför”.
När jag var i de tidiga tonåren så var det ingen, sagt inom citationstecken, i min ålder som förväntade sig att bli arbetslös eller kriminell som vuxen. Men dagens massarbetslöshet har satt spår och de unga är förstås inte oberörda. Det handlar om enorma attitydförändringar. Som i hip-hopkulturen där en kriminell som är framgångsrik i sitt gebit kan få ”respekt” oavsett hur ”degen” införskaffats. Arbetslösheten har gjort ”nit och redlighet” till minst sagt anakronistiska honnörsord. Även om jag anser att detta är ett positivt steg bort från överhetens disciplinering av underklassen så är det förstås inte okomplicerat. Det går dock inte att kollektivt anklaga dagens ungdomar för att de ”marknadsanpassat” sig.
Men trots en säkert vikande framtidstro för personliga yrkeskarriärer har det nyss avslutade decenniet på intet sätt lett till en politisk uppgivenhet hos dagens ungdomar. Redan i mitten av 90-talet, när massarbetslösheten redan hade permanentats, visade den statliga rapporten ”Ungdomars välfärd och värderingar” (SOU 1994:73) att drömmen om ett jämlikt och rättvist samhälle alltjämt delas av en stor del ungdomar. I förhållande till den vuxna befolkningen var ungdomarna mer positiva till löneutjämning, jämlikhet, socialism och till den offentliga sektorn. Och några av mina egna förhoppningsfulla spådomar från 1985 håller i sig: Ungdomar var enligt rapporten mer kosmopolitiska och generösa till u-hjälp. Även om oron för arbetslöshet och den privata ekonomin säkert har ökat sedan rapporten skrevs tror jag inte att de samhälleliga drömmar som den vittnar om har förändrats. Inget talar för det. Tvärtom.
Och jag själv då? Vad blev det av mina privata förhoppningar anno 1985? Nu har åtta år passerat sedan millennieskiftet. Jag är visserligen lyckligt gift begåvad med underbara ungar, men politikerdrömmarna eroderade nog i takt med åldrandet och, faktiskt, det stigande ideologiska intresset. Ett barn av min tid. Politiskt intresserad men med skepsis, för att inte säga aversion, mot partipolitik. Jag har ännu aldrig haft en fast anställning och med Zoloft i badrumsskåpet känns de euforiska utropen från –85 långt borta.
”Lyckopiller” är förresten en jävla överdrift. Men drömmarna om ett rättvisare samhälle är de samma och hoppet ska ju vara det sista som överger oss.