Organisering. Vårt liberala samhälle erbjuder som bekant en del friheter vilka skiljer oss från länder vi kallar diktaturer. Somliga, som rätten att uttrycka sin ståndpunkt och välja sin livsstil, är inte att förakta. Men utanför den lilla sfären är makten över våra liv starkt begränsade under kapitalismen. Denna andra del av Bergmarks sommarskola för utopister handlar om organisering. För individens, den vanliga medborgarens, frihet är alltid avhängig styrkan av de kollektiv hon som jämlike ingår i.

All makt utgår från folket sägs det. Men den makt som betyder något för mig som individ är förstås i första hand den som ger mig handlingsutrymme i mitt liv. Att rösta på något av de dussinen snarlika politiska partierna vart fjärde år har rätt lite att göra med makten över mitt liv: Makten över mitt arbete eller min skola. Makten över min närmiljö, det offentliga rummet i staden eller på landet. Makten över produktionen av de varor jag konsumerar.

Vare sig det handlar om min roll som arbetare, medborgare eller konsument så handlar alltid erövringen av makten över mitt liv om organisering. Och räcker inte det så krävs mer organisering.

Ett samhälles demokratiska utveckling bygger ytterst på hur väl basorganisationerna fungerar. Hur mycket ”organisation” det finns kvar när de avlönade cheferna, ombuden, ”experterna” eller vad de kallas skalats bort. I en sund organisation är basorganisationerna, lokalklubbarna etc, direktdemokratiska och självstyrande men i ömsesidigt beroende av samarbete i en större federation. När samarbetet inte fungerar ska alltid möjligheten att lämna sammanslutningen finnas.

Direktdemokrati innebär de berördas direkta möjlighet att vara med och fatta besluten. Vi lever i en värld där vi uppmuntras till passivitet. Vi kan alltid be någon annan att göra saker för oss. Den personen kan vara en politiker, konsumentombudsman, fackföreningsombud osv. "Experterna" tar hand om de viktiga sakerna vilket gör oss beroende och maktlösa. Precis som att det finns chefer och arbetare på arbetsplatsen finns det också ledare och ledda i de flesta andra organisationer.

Ju mer decentralisering desto mer makt till de många längst ner i hierarkin.

Ett avancerat samhälle kommer dock alltid behöva demokratiskt utsedda representanter där tiden och orken inte mäktar med den direkta demokratins princip om att de berörda ska fatta besluten. Representanter ska dock vara valda till begränsade beslutsområden och med öppna mandat som är möjliga att återkalla när en majoritet av de företrädda så önskar.

Även om organisering alltid är frihetens förutsättning så får organisationen aldrig bli själva ändamålet. All makt korrumperar och vare sig det handlar om att reformera gamla organisationer eller starta nya så kommer vi förr eller senare möta kollektivismens baksidor. Och när nya hierarkier, informella eller formaliserade, reses, när idealisterna blir karriärister och kamrater sätter dolkar i konkurrenternas ryggar så måste vi som  individer alltid göra en avvägning – stanna kvar och strida internt eller dra vidare.  

Friheten är som sagt alltid avhängig styrkan av de kollektiv hon som jämlike ingår i men när vissa djur är jämlikare än andra så har individens frihet satts på undantag.

Decentralism, federalism och direkt demokrati borde vara självklara ledord för varje demokratisk rörelse värd namnet. Visst har också många moderna politiska sammanslutningar under vissa perioder tagit dem som honnörsord. Men när det kommer till kritan har implementeringen allt som oftast varit förlagd i någon avlägsen framtid eller i avgränsad sfär. Statssocialisterna skyller på den depraverade borgerliga människan som partiets avantgarde först måste fostra genom proletariatets diktatur innan det kommunistiska paradiset kan framträda. Socialdemokraterna skyller på praktiska omständigheter, den reformistiska människan som kräver bröd först och frihet senare. Liberalerna skyller på den egoistiska människan vilken visst skulle må dåligt i ett klimat där även ekonomin står under demokratisk styrning.

Det är mycket märkliga svepskäl. Som lingvistikprofessor Noam Chomsky menar så borde det snarare vara ett decentralistiskt, federalistiskt och direktdemokratiskt samhälle som passar människans natur och intelligens bäst. Den  sk. vanliga, lilla människans makt över sin vardag och delaktighet i andras välmående får ju både oss själva och solidariteten med vår nästa att växa.