Michelangelos skulptur David (1504)

Under senaste tiden har det i debatten ofta hävdats att kultur kommer bli en stor fråga i valrörelsen nästa år. Debatten kring Göran Hägglunds attacker mot kultureliten har visserligen varit uppfriskande men också ganska så högtflygande. 

När det kommer till konkreta åtgärder så verkar budskapen från politikerna rätt så motsägelsefulla.

I Region Skåne drivs ett projekt med kultur på recept för långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Vårdcentralen Capio Citykliniken på söder i Helsingborg kommer på prov få ordinera kultur. Ett djärvt pilotprojekt som säkert betraktas som flum av en hel del.

Mindre djärva är de borgerliga när det kommer till kultur i skolan. I fjolårets gymnasieutredning föreslogs att de estetiska ämnena ska utgå som obligatoriska och att det estetiska programmet ska avskaffas i sin nuvarande form. Efter kritik strök regeringen det senare i sin proposition i våras medan det fortfarande är oklart hur det blir med de estetiska ämnena.

Men när det gäller de samhällspolitiska kulturtidskrifterna verkar regeringen ha en mer bestämd och närmast fientlig inställning. I sin kulturpropositionen har de ju meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”.

Utifån mixen av djärva pilotprojekt, oklara besked och ren fientlighet är det svårt att bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik. Tyvärr kan inte heller oppositionen sägas vara ett under av tydlighet. Risken är överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. Om ens det.