I de flesta människors liv finns det händelser som ställer saker och ting på sin spets och som kräver att man väljer väg. Kristdemokraten Mikael Oscarsson hade precis haft en sådan omtumlande tid bakom sig inför riksdagsvalet 1998. Valet stod mellan ledarskap för det organiserade abortmotståndet i Ja Till Livet och en plats i riksdagen. Han valde det senare.

Stax efter riksdagsvalet träffade jag Mikael Oscarsson för en intervju till veckotidningen Arbetaren. Jag ville då främst tala med honom om ett annat val. Ett sådant som jag och min sambo Carolina hade ställts inför några år tidigare.

”Jag kommer snart tillbaka. Vi måste låta en läkare titta på det här.” Sköterskan försvann snabbt ut ur rummet. Tonfallet lät löjligt vardagligt i kontrast mot den ödesdigra innebörd jag förstod av hennes ord. Tystnaden i rummet för ultraljudsundersökningen var outhärdlig, men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte komma på något att säga. Så plötsligt, efter flera minuter, sa Carolina något bitskt om hur fasen de kunde anställa folk som inte klarar av apparaturen. Förvånat tittade jag på henne, svalde och letade ord. ”Carolina, det är fel på fostret”, viskade jag. Hennes ansikte bleknade och långt efteråt har hon berättat att det var först då hon hade fattat. Någon märklig psykisk försvarsmekanism hade intill dess fullständigt förträngt situationens allvar för henne.  De följande dagarna, innan det ofrånkomliga valet, kommer jag aldrig att glömma”.

Det pirrar lite i magen när jag och fotografen kliver över tröskeln till Mikael Oscarssons hem i Almunge, några mil utanför Uppsala. Han är med i Livets Ord och min enda tidigare erfarenheter av medlemmar i denna sekt har gjorts i egenskap av motdemonstrant. När jag träffar Mikael Oscarsson framstår han dock som en mjuk person som försiktigt väljer sina ord. Men samtidigt fanatiskt övertygad. Jag försökte under intervjun föra teoretiska resonemang kring abort, men för Mikael Oscarsson är frågan i en etisk mening inte förhandlingsbar. Han anser visserligen inte att abort är mord men väl ”ett utsläckande av liv”. Ett heligt liv.

Även om Kristdemokraterna med kravet på Mikael Oskarsson om att välja organisation markerade mot de mest hårdföra abortmotståndarna så är de alltjämt en politiskt kraft. Och de har en genomtänkt och bakslug strategi. När de exempelvis talar om att skriva in FN:s konvention om barnens rättigheter i grundlagen så är siktet  inställt på ett annat mål, att det även ska gälla de ofödda. Under skenbara föresatser ”att stödja utsatta gravida kvinnor” vill abortmoståndarna också skjuta samhällets värdeneutrala syn på aborter i sank. Det tänkta stödet är bland annat terapeutiska samtal där ett eventuellt abortbeslut ska avvärjas av vårdpersonalen. Resultatet blir ett skuldbeläggande av de kvinnor som väljer att göra abort och i förlängningen ett paternalistiskt samhälle som inte låter individen fritt göra det etiska valet.

Vi hade nog kunnat tänka oss ett handikappat barn, men det vi ställdes inför var inte bara en fråga om vår egen vilja och möjlighet till uppoffringar. ”Det är en stor risk att fostret inte kommer överleva graviditeten”, sa läkaren . ”Och om det gör det så kommer barnet bli på livstid institutionaliserat och kanske helt utan förmåga att kommunicera med omvärlden”. Inför dessa fakta var valet inte särskilt svårt. Vi valde abort.

Det mest skrämmande med abortmotståndarna är deras inlindade moralism. För oss utpekade kan däremot de språkliga nyanserna mellan ”mord” och ”utsläckande av liv” aldrig vara annat än obetydliga.