”Man sviker arbetarklassens barn när man inte gör en klassanalys och i stället håller på med en debatt om kultur och identitet”, sa socialdemokraten Aida Hadzialic i en intervju med Aftonbladet i tisdags. Till detta, från en minister kanske något oväntade, utspel i den vänsterpolitiska interndebattens långbänk kunde landets opinionsbildare till både höger och vänster förstås inte låta bli att positionera sig.
Ingenting är nytt under solen. I början av 90-talet gick teorin om förtryckssamverkan som en löpeld genom vänstern och klasskampens hegemoni ifrågasattes. På den tiden kallade vi det i och för sig ”triple oppression” vilket syftade på att det mellan de olika förtrycksformerna sexism, rasism och klassförtryck fanns mer eller mindre starka bindningar och att man därför måste bekämpa alla förtryck samtidigt. Intersektionalitet, queerteori och rasifiering var ännu okända ord.
Vi vita killar vilka dominerade vänstern blev snart ängsliga. Visst, i frågor om klassamhället och rasismen kunde vi väl i stort sett hålla låda med samma gamla slitna repertoar. Men brudarna bildade separatistiska grupper och gjorde det mer än tydligt vem som ägde problemformuleringsprivilegiet när det handlade om sexism.
Den här ängsligheten har sedan dess aldrig släppt och gör sig påmind med jämna mellanrum. Som när Daniel Sjölin, då programledare för SVT:s litteraturprogram Babel, för sju år sedan proklamerade att han skulle sluta skriva böcker. Att exempelvis Svenska Dagbladet kallade honom för en av ”00-talets viktigaste författarröster” kunde inte lätta hans ok. ”Jag är numera en vit medelklasskille i ett rikt land. Vad kan jag skriva som är så fruktansvärt intressant ur ett samhällsperspektiv?”
Eller när Kristian Lundbergs Yarden kom ut. Att det är en självbiografisk bok om en hårt kroppsarbetande timanställd i Malmö hamn hindrade inte det faktum att Lundberg kände sig tvungen att ursäkta sitt tilltag att skriva den numera moderna klassikern. ”Får man inte ett löjes skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?” frågande han sig.
Samtidigt som många ängslas över sin egen tillhörighet och rätt att tala har vänstern och arbetarrörelsen i decennier sörjt frånvaron av klass i den svenska debatten. Men jag har ett litet ödmjukt förslag till Hadzialic och andra som genom åren gett uttryck för denna sorg: Istället för att slösa energi på att göra ”identitetspolitiken” till syndabock så kan man ju helt enkelt börja lyfta klassfrågor.
Rasism och sexism är reella samhällsproblem. Utan den debatt som startade med ”triple opression” för sisådär ett kvarts sekel sedan så hade arbetarrörelsen och vänstern förpassats till museernas avdelningar för 1900-talets industrisamhälle. Förmodligen lika vita och manliga som kungliga slottets muséer.
Och som Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson konstaterar i en kommentar till Hadzialics utspel så har ”feminister, antirasister och HBT-aktivister aldrig stått i vägen” för att utjämna ekonomiska orättvisor. Tvärtom.