Friheten på barrikaderna (Delacroix 1830) 

I början på 90-talet var jag medarbetare för nu nedlagda anarkisttidningen Kaos. Det var ett spretigt alster som friskt blandade så kallad finkultur med politiska brandfacklor. ”En av landets ledande undergroundtidskrifter" enligt ett band av Nationalencyklopedien.

Våren 1993, alltså innan World Wide Web slog igenom, startades en annan tidning – Flashback . Till vår redaktions postbox kom ett brev om önskat samarbete mellan våra publikationer.

Jag kommer att tänkta på den händelsen när jag nu läser journalisten Isobel Hadley-Kamptz blogg. Efter sin kolumn på Expressens ledarsida i lördags där hon beskriver sin rädsla för det statliga våldsmonopolet så fylldes hennes bloggs kommentarsfält med hat och hot.

Rätt märkligt att folk som önskar mera lag och ordning hotar meningsmotståndare till livet kan jag tycka. Hur som helst. Hadley-Kamptz skriver nu uppgivet att ”kanske måste jag stänga av kommentarerna”. Många upplever visst det som ett problem. För sedan bloggkulturen tog fart på allvar så verkar yttrandefrihet inte sällan betyda att alla ska få säga sin mening överallt.

Flashback anno 1993 var visserligen på papper men hade redan då solkat ned devisen ”information wants to be free” med att tillåta allsköns skit. Vår reaktion på det föreslagna samarbetet var förstås att vi inte ville vara delaktiga i den sortens publicistik. Vi var inte intresserade av att ta ansvar för allas skit, bara vår egen.

Hadley-Kamptz är liberal i dess goda mening när hon kopplar samman kampen för nätets frihet med den demonstrationsrätt som åsidosätts med lymmellagar och pepparsprejglada poliser. Men bara för att en god liberal är beredd att gå i döden för meningsmotståndarnas rätt att uttrycka sina åsikter så behöver han eller hon inte publicera dem.