Morrissey har fyllt 50. Henrik Schyffert 40-årskrisar i direktsändning och det utan en ironisk blinkning. Känslan av att åldras går i skov tycker jag mig ha märkt och i förra veckan var det nog många killar, förlåt män, av min generation som upplevde sig akut lastgamla.
I lördags direktsände SVT Henrik Schyfferts succéföreställning ”The 90's – ett försvarstal” . Inte mycket till försvar kan jag tycka. Snarare var det en två timmar lång och underbart träffsäker anklagelseakt mot den ansvarslösa ironiska generationen i vilken Schyffert själv var något av en härförare. Därtill bjöd han på en hel del mycket dråpliga anekdoter över hur det är att bli gammal och inte tillhöra innegänget längre. I Schyfferts stockholmska mediavärld handlar det om sånt som att Malou von Sivers hälsar i matsalen på tv-huset, att de ringer från programmet Toppform och undrar om han vill prata om hur man blir av med extrakilona, samt att en kvällstidnings söndagsbilaga vill göra ett reportage om honom och hans katt.
Som någon slags pendang, eller lök på laxen kanske, till Schyfferts och mina andra generationskamraternas åldersnojjor så gick den coolaste katten och fyllde femtio i förra veckan. Nå. Det verkar i alla fall vara långt till bokslut för Morrissey och då syftar jag inte bara på att han är aktuell med ny skiva. Fortfarande synes denna man vara lika delar myt och en komplex svårdefinierad figur. Svenska Dagbladets Under strecket-spalt ägnar många ord för att komma fram till att alla ”bevis för att Morrissey är homosexuell blir dock inget annat än en hypotes”. Allt medan Expressens kultursida under rubriken "Straighta killars lover boy" gratulerar popstjärnan på bemärkelsedagen för att ha ”synliggjort samkönat begär i snart 30 år så diskret utan att heterofilerna ens märkt det”.
Intressanta analyser förvisso men något haltande. För oavsett Schyfferts påstående om vår generations totala ovilja till engagemang så vågar jag påstå att miljoner heteropojkar högst medvetet tog ställning för gayikonen Morrissey. Detta i en tid av galopperande aidsepedemi och bögskräck. Nej, det var kanske inte explicit politiskt utan helt enkelt för att vi älskade hans musik. Ett befriande allvar i all ironi som speglade vår ungdomliga ångest och trängtan, och gör så än och till den dag våra redan glesnande popluggar blivit till grånade kransar.
Sedan fanns väl inte sällan ett mått av cynisk beräkning också. Även om kanske inte Expressens kultursida tror det så var vi väl inte dummare än att vi såg hur 80-talets solariebrända machomän inte hade några större chanser hos vår tids heterobrudar. Men med en Morrisseyskiva snurrande på LP-spelaren och en utstuderat feminin indiepose så var så att säga halva inne.
Och blev denna lek med den sexuella identiteten allt för övertygande så kunde den penibla situationen förstås alltid räddas med en ironisk blinkning.