Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. Jag skriver om hoten mot opinionsbildare och hatet från nätsvansar.

Under en tid har det pågått en debatt om hoten mot opinionsbildare och ansvaret dessa själva har över sina hatiska så kallade nätsvansar. Senaste dagarna har diskussionen fått ytterligare fart sedan Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, på grund av alla hot han fått utstå, vittnat om hur han tränar boxning och funderar på säkerheten kring sin bostad med mera. Såväl Arbetets kulturredaktör Johannes Klenell som Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt har skrivit tänkvärt i debatten.

Arpi saknar självinsikt och är en elefant i porslinsfabriken menar advokaten Anne Ramberg och visst, den som är utan synd får kasta första stenen och så vidare. Problemet är bara att nästan alla inblandade inte är utan skuld, förmodligen inte heller du som läser dessa rader eller jag själv som skriver dem.

Ja, försyndelser kan förstås graderas. Att tysta sina meningsmotståndare genom att piska upp sin nätsvans ”är en medveten politisk digital strategi som har använts, främst av högerpopulistiska debattörer och opinionsbildare”, skriver mediestrategen Brit Stakston. Självklart. Att påstå något annat är historierevisionism. I åratal spred extremhögern hat och hot mot sina meningsmotståndare innan knappt någon annan svarade med samma mynt. Utan nätsvansen och propagandakanalerna de kallar alternativmedier skulle Sverigedemokraterna knappast varit i närheten av att komma in i riksdagen. Det är också i den miljön lejonparten av hatiska drev idag fortfarande uppstår.

Skillnaden mot för några år sedan är att det inte bara är exempelvis feministiska debattörer, hbtq-aktivister och så vidare som drabbas. Även liberala opinionsbildare drabbas idag av ytterhögerns hat och ett liknande beteenden har även uppstått på vänsterkanten. Hatiska drev har blivit en nätkultur.

Ska vi komma vidare, om vi faktiskt vill värna demokratin, är det inte i första hand den enskilda opinionsbildaren vi ska peka finger åt. För makt korrumperar som bekant. Att hoppas på att någon med tusentals följare själv ska börja rensa i leden är naivt. Nej, ett systemkritiskt perspektiv ifrågasätter istället de som tillhandahåller samhällsdebattens plattformar. Som Jörgen Huitfeldt påpekar så tjänar de multinationella jättarna Facebook och Twitter ”miljarder på att låta detta apspel pågå.” Demokratin perverteras när diskussionens förutsättningar styrs av dessa vinstintressen.

Som enskild medborgare kan du faktiskt också välja hur mycket du vill stödja apspelet eller ej. En förflugen like eller retweet må vara, men vilka medier stödjer du aktivt genom att lägga slantar på abonnemang eller prenumerationer? Man kan sällan gilla allt ett media producerar men de som i klickjakten parasiterar på hatdreven i sociala medier, underblåser och ibland kanske till och med initierar dem kanske inte är värda dina pengar.